sängkammaren. Vid ett av sina besök där fann hon, att friherrinnan satt och grät. »Han är sämre», sade hon. »Jag tror, att han håller på att dö.»
Jungfru Spaak lutade sig fram, tog Adrians kraftlösa hand i sin och kände på pulsslagen. »Nej då, friherrinnan», sade hon, »inte sämre, snarare något bättre.»
Det lyckades henne att lugna matmodern, men själv kände hon en stor förtvivlan. Tänk, om den unge baronen inte skulle leva, tills hon funne ringen!
I sin ängslan glömde hon ett ögonblick att ge akt på sig själv. När hon lade ner Adrians hand, gav hon den en liten smekning. Själv visste hon knappast om det, men friherrinnan observerade händelsen.
»Mon dieu», tänkte hon, »stackars barn, står det så till? Kanske jag borde säga henne... Men det betyder ingenting, eftersom vi inte får behålla honom. Generaln vredgas på honom, och den, som Generaln vredgas på, måste dö.»
Då jungfru Spaak kom tillbaka ut i köket, frågade hon pigorna om det inte där i trakten fanns någon människa, som man brukade skicka efter vid sådana här olycksfall. Skulle man nödvändigt vara tvungen att vänta, tills doktorn kom?
Ja, på andra håll sände man ju efter Marit Eriksdotter från Olsbyn, då någon hade skadat sig. Hon kunde stämma blod och vrida rätt ledgångar, och hon skulle nog kunna väcka baron Adrian
