Baronen stelnade till.
»Naturligtvis skulle jag inte tveka att skicka efter min värsta fiende, då det gäller Adrians liv», sade han. »Men det skulle inte tjäna något till. Marit Eriksdotter kommer inte till Hedeby.»
Jungfru Spaak vågade ingen motsägelse, då hon hade fått detta besked. Hon fortsatte sökandet hela köksflygeln igenom, sörjde för middagsmaten och lagade, att även friherrinnan fick några matbitar i sig. Ringen hade inte blivit funnen, och jungfru Spaak upprepade gång på gång för sig själv: »Vi måste finna ringen. Generaln låter Adrian dö, om vi inte finner reda på ringen åt honom.»
På eftermiddagen vandrade jungfru Spaak bort till Olsbyn. Hon gick på eget bevåg. Pulsslagen hade känts svagare och kommo med längre mellanrum för varje gång, som hon hade varit inne hos den sjuke. Hon hade inte ro att vänta på Karlstadsdoktorn. Det var ju mer än troligt, att Marit skulle säga nej, men jungfrun ville inte lämna något medel oförsökt.
Marit Eriksdotter satt på sin vanliga plats på trappan utanför stolpboden, då jungfru Spaak kom. Hon hade intet arbete mellan händerna, utan satt tillbakalutad med slutna ögon. Men hon sov inte, hon såg upp, då jungfrun kom gående, och kände genast igen henne.
»Jaså», sade hon, »skickar de efter mig nu ifrån Hedeby?»
