förgäves. Ryttmästar Löwensköld hade stigit i sin grav, utan att något straff hade drabbat honom. Nog hade Generaln gått och spökat på Hedeby alltsedan den tiden, då hon hade skaffat dit ringen, men det hade sett ut, som om han inte hade nänts förfölja sina egna med den vanliga grymheten.
Men nu var olyckan över dem, och genast kommo de till henne för att be om hjälp! Varför gingo de inte lika gärna till de döda på galgbacken?
Det gjorde henne gott att säga: »Jag kommer inte.» Det var hennes sätt att ta hämnd.
Men då Marit såg den unga flickan stå och gråta, med huvudet mot väggen, vaknade ett minne hos henne. »Så där har jag också stått och gråtit, lutad mot hårda väggen. Jag hade ingen människa att stödja mig emot.»
Och med detsamma vällde ungdomskärlekens källa upp inom Marit och fyllde henne med sitt heta flöde. Hon satt förvånad och sade till sig själv: »Så var det det kändes på den tiden. Så var det att tycka om någon. Så där ljuvt och starkt kändes det.»
Hon såg för sina ögon den unge, glade, starke, sköne Paul Eliasson. Hon mindes hans blick, hans röst, varje hans åtbörd. Hela hennes hjärta uppfylldes av honom.
Marit trodde, att hon hade älskat honom hela tiden, och det hade hon väl också. Men hur hade
