inte känslorna svalnat under de långa åren! Nu i detta ögonblick brann hennes själ återigen med full glöd.
Men i och med detsamma som kärleken vaknade upp inom henne, påminde hon sig också den förskräckliga smärta, som det vållar en människa att mista den hon älskar.
Marit såg bort till jungfru Spaak, som alltjämt stod och grät. Nu visste Marit hur hon kände det. För en stund sedan hade årens svalka legat över henne. Då hade hon glömt hur elden bränns, nu kom hon ihåg det. Hon ville inte vara orsak till att någon skulle lida vad hon själv hade lidit, och hon reste sig och gick fram till jungfrun.
»Kom! Jag skall gå med henne», sade hon helt kort.
Jungfru Spaak kom alltså tillbaka till Hedeby med Marit Eriksdotter i sällskap. På hela vägen hade inte Marit sagt ett ord. Jungfrun förstod efteråt, att hon hade gått och tänkt över hur hon skulle bära sig åt för att finna ringen.
Jungfrun gick med Marit rätt fram till stora ingången och förde henne in i sängkammaren. Där var allt sig likt. Adrian låg där vacker och blek, men stilla som en död, och friherrinnan satt och vaktade på honom utan att röra sig. Först då Marit Eriksdotter trädde fram till sängen, såg hon upp.
Men inte förr hade hon känt igen kvinnan, som stod och såg på sonen, än hon sjönk ner på golvet
