framför henne och lade sitt ansikte mot hennes kjortel.
»Marit, Marit!» sade hon. »Tänk inte på allt ont, som Löwensköldarna har gjort dig! Hjälp honom, Marit! Hjälp honom!»
Bondkvinnan drog sig litet tillbaka, men den stackars modern släpade sig efter på sina knän.
»Du vet inte hur rädd jag har varit, alltsedan generalen började gå igen här. Jag har fruktat och väntat hela tiden. Jag visste, att nu skulle hans vrede vända sig mot oss.»
Marit stod stilla. Hon slöt ögonen och tycktes försjunka i sig själv. Jungfru Spaak var viss om att det behagade henne att höra friherrinnan tala om sitt lidande.
»Jag har velat gå till dig, Marit, och lägga mig på knä framför dig, som jag nu gör, och bedja dig förlåta Löwensköldarna. Men jag vågade inte. Jag trodde, att det var omöjligt för dig att förlåta.»
»Friherrinnan skall inte be mig», sade Marit, »för det är så: jag kan inte förlåta.»
»Men nu är du ändå här?»
»Jag har kommit för jungfruns skull, därför att hon bad mig.»
Därmed gick Marit över till bredsängens andra sida. Hon lade sin hand på den sjukes bröst och mumlade några ord. Samtidigt rynkade hon pannan, välvde på ögonen och snörpte ihop munnen. Jungfru Spaak tyckte, att hon bar sig åt, som kloka käringar bruka.
