»Han skall nog få leva», sade Marit, »men friherrinnan skall komma ihåg, att det är endast och allenast för jungfruns skull, som jag hjälper honom.»
»Ja, Marit», svarade friherrinnan, »det skall jag aldrig glömma.»
Det förekom jungfrun, som om matmodern hade velat tillägga något, men hon avbröt sig och bet hårt ihop läpparna.
»Och nu låter friherrinnan mig råda.»
»Marit får styra och ställa, som Marit vill. Baron är borta. Jag bad honom rida emot doktorn för att skynda på honom.»
Jungfru Spaak hade väntat, att Marit Eriksdotter skulle göra något försök att väcka den unge baronen ur dvalan, men till hennes stora missräkning företog hon sig ingenting i den vägen.
Marit befallde i stället, att man skulle samla ihop alla baron Adrians kläder, både sådana, som han nu begagnade, och sådana, som han hade brukat förr om åren och som möjligen ännu voro till finnandes. Hon ville se allt, som han en gång hade haft på sin kropp, både strumpor och skjorta, både vante och luva.
Den dagen företog man sig ingenting annat på Hedeby än att söka. Fastän jungfru Spaak suckade över att Marit intet annat var än en vanlig klok gumma med vanliga trollkonster, skyndade hon att i dragkistor och på vindar, i lådor och skåp leta fram allt, som hade tillhört den sjuke. De unga
9. — Lagerlöf, Löwensköldska ringen.
