fröknarna, som hade rätt bra reda på vad Adrian hade begagnat, hjälpte henne, och hon kom snart ner till Marit med ett helt klädbylte.
Marit bredde ut kläderna på köksbordet och granskade noga var persedel. Ett par gamla skor lade hon åt sidan, likaså ett par små vantar och en skjorta. Under tiden mumlade hon entonigt och oavlåtligt: »Ett par för fötterna, ett par för händerna, en för kroppen och en för huvudet.»
»Jag skall ha något för huvudet», sade hon plötsligt med sin vanliga röst, »jag skall ha något, som är varmt och mjukt.»
Jungfrun visade henne de hattar och kaschetter, som hon hade tagit fram.
»Nej, det skall vara något, som är varmt och mjukt», sade Marit. »Hade inte baron Adrian någon toppluva som andra pojkar?»
Jungfrun var i färd med att säga, att hon inte hade sett till någon, men köksan förekom henne.
»Jag fann ju hans gamla toppluva på hyllan där borta i förmiddags, men jungfrun tog den från mig.»
På det sättet måste jungfru Spaak fram med toppluvan, som hon aldrig hade ämnat lämna ifrån sig, utan hade velat behålla som ett kärt minne till sina dagars slut.
Då Marit hade fått toppluvan, började hon åter på att mumla sin ramsa, men nu var det annat ljud i rösten. Det lät, som när en katt spinner av belåtenhet.
