»Nu», sade Marit, sedan hon länge hade stått och mumlat över luvan samt vänt och vridit på den, »nu behövs ingenting mer. Men allt detta skall läggas ner i graven till generalen.»
Men då jungfru Spaak hörde detta, blev hon rent förtvivlad. »Hur kan Marit tro, att baron skulle låta öppna graven för att lägga ner sådant här gammalt skräp?» sade hon.
Marit såg på henne och smålog litet. Hon tog jungfru Spaak vid handen och drog henne med sig fram till ett fönster, så att de vände ryggen åt alla de andra, som voro inne i köket. Därpå höll hon upp Adrians luva för jungfruns ögon och delade med fingrarna isär trådarna i den stora tofsen.
Inte ett ord sade hon, och inte ett ord sade jungfru Spaak, men jungfrun var dödsblek, då hon vände sig inåt rummet, och händerna skälvde.
Marit gjorde ett litet bylte av de utvalda sakerna och lämnade det till jungfrun.
»Nu har jag gjort mitt», sade hon, »nu blir det ni andra, som får ställa om, att detta kommer ner i graven.»
Därmed gick hon.
★
Jungfru Spaak vandrade uppåt kyrkogården litet
efter tiotiden på kvällen. Hon hade tagit Marits
lilla bylte med sig, men eljest var det inte annat
än en vandring på måfå. Hur hon skulle lyckas
