att få ner sakerna i generalens grav, därom hade hon inte en aning.
Baron Löwensköld hade kommit ridande i sällskap med doktorn, strax efter att Marit hade gått sin väg, och jungfrun hade hoppats, att doktorn skulle kunna väcka Adrian till liv, utan att hon gjorde något vidare åt saken. Men doktorn hade genast förklarat, att han ingenting kunde göra. Han sade, att den unge mannen endast hade några timmar kvar att leva.
Då hade jungfru Spaak tagit byltet under armen och gett sig i väg. Hon visste, att det inte fanns någon möjlighet att förmå baron Löwensköld att låta lyfta upp gravhällen och öppna den igenmurade graven endast för att lägga ner några av baron Adrians gamla kläder.
Om hon sade honom vad som verkligen fanns i byltet, var hon viss om att han genast skulle ha återfört ringen till dess rätte ägare, men därmed skulle hon ha begått ett förräderi mot Marit Eriksdotter.
Hon tvivlade inte på att det var Marit, som en gång i tiden hade skaffat ringen till Hedeby. Baron Adrian hade sagt något om att Marit en gång hade lagat hans luva. Nej, jungfrun tordes inte låta baronen komma underfund med sakens rätta sammanhang.
Jungfru Spaak tyckte själv efteråt, att det var märkvärdigt, att hon inte hade känt någon rädsla den kvällen. Men hon steg över den låga
