Hon lade sig ner på marken, ryckte lös en jordtorva, grävde undan den lösa jorden och stack in armen. Hon kom utan hinder långt ner, men inte ända fram till muren. Armen räckte inte.
Då knöt hon helt hastigt upp byltet och tog fram luvan. Hon trädde den på spöet och försökte långsamt skjuta den inåt hålet. Snart var den försvunnen. Hon förde spöet lika långsamt och försiktigt allt längre och längre ner. Så med ens, då nästan hela spöet var nere i jorden, kände hon, att det med en häftig knyck rycktes ur hennes hand. Det for ner i hålet och försvann.
Det kunde ju vara möjligt, att det hade fallit bara genom sin egen tyngd, men hon var alldeles säker om att det hade ryckts ifrån henne.
Och nu blev hon rädd äntligen. Hon tog allt det andra, som fanns i byltet, och stoppade ner det i hålet, lade jord och torv till rätta, så gott hon kunde, och sprang sin väg. Hon gick inte ett steg, utan sprang hela vägen ända fram till Hedeby.
När hon kom in på gården, stodo både baronen och friherrinnan på trappan. De kommo ivrigt emot henne.
»Var har jungfrun varit?» frågade de henne. »Vi står här och väntar på henne.»
»Är baron Adrian död?» frågade jungfru Spaak.
»Nej, han är inte död», sade baronen, »men säg oss nu först var jungfru Spaak har varit!»
Jungfrun kunde knappast tala för andfåddhet,
