men hon berättade om uppdraget, som Marit hade gett henne, och sade, att det hade lyckats henne att föra åtminstone en av sakerna ner i gravvalvet genom ett råtthål.
»Det är mycket märkvärdigt detta, jungfru Spaak», sade baronen, »för Adrian är verkligen bättre. Han vaknade upp för en liten stund sedan, och hans första ord var: Nu har generalen fått ringen.»
»Hjärtat klappar åter som vanligt», sade friherrinnan, »och han vill nödvändigt tala med jungfrun. Han säger, att det är jungfrun, som har räddat honom.»
De läto jungfru Spaak ensam gå in till Adrian. Han satt i sängen och bredde ut armarna, då han såg henne.
»Jag vet det, jag vet det redan!» utropade han. »Generalen har fått ringen, och det är jungfruns förtjänst.»
Jungfru Spaak skrattade och grät, där hon låg i hans famn, och han kysste henne på pannan.
»Jag tackar jungfrun för mitt liv», sade han. »Jag vore ett kallnat lik i denna stund, om inte jungfrun hade varit. Man kan aldrig tacka tillräckligt för sådant.»
Den hänryckning, varmed den unge mannen hade hälsat henne, hade kanske kommit den stackars jungfru Spaak att alltför länge ligga kvar i hans armar. Han skyndade sig att tillägga:
