gymnasiet med annat än de bästa betyg, som stodo att få. Och det lade alla märke till, att så länge som Karl-Artur gick i en klass, så bjöd aldrig överstinnan till sig någon av de lärare, som läste med honom. Nej, det skulle inte kunna sägas, att Karl-Artur fick vackra betyg, därför att han var son till överstinnan Ekenstedt, som gav så fina middagar. Se, det var stil på överstinnan.
På sitt avgångsbetyg från Karlstads gymnasium hade Karl-Artur laudatur, alldeles som Erik Gustav Geijer på sin tid. Och att ta studentexamen i Uppsala, det var bara en lek för honom liksom för Geijer. Överstinnan hade ju sett den lille tjocke professor Geijer många gånger och haft honom som bordskavaljer, och visst var han begåvad och märkvärdig, men inte kunde hon låta bli att tycka, att Karl-Artur hade likaså gott huvud, och nog borde han också en gång kunna bli en berömd professor och bringa det så vitt, att kronprins Oskar och landshövding Järta och överstinnan Silfverstolpe och alla de andra berömdheterna i Uppsala skulle komma och lyssna till hans föreläsningar.
Höstterminen 1826 kom Karl-Artur till Uppsala. Och hela den terminen, liksom sedan under alla de år, som han vistades vid universitetet, skrev han hem en gång i veckan. Men intet enda av breven blev förstört, utan överstinnan tog vara på dem. Hon läste om dem själv gång på gång, och på de vanliga söndagsmiddagarna, då släkten
