dessa tankar, var också en bonde från Mellomstuga i Olsbyn, som hette Bård Bårdsson. Han var ingalunda en av dem, som hade sörjt sig till grå hår för ringens skull. Tvärtom. Då någon hade talat om ringen, hade hans ord varit det, att han hade en så pass bra gård, att han inte behövde missunna generalen, om han hade tagit en skäppa guld med sig i kistan.
När han nu stod på kyrkogården, kom han som så många andra att tänka på hur märkvärdigt det var, att graven hade blivit öppnad. Men han blev inte glad över det. Han blev orolig. Ryttmästarn måtte väl låta sätta igen den redan i eftermiddag», tänkte han. »Det finns många, som vill åt den här ringen.»
Detta var ju en sak, som inte alls angick honom, men hur det nu var, så levde han sig allt mer och mer in i tanken, att det kunde vara farligt att lämna graven öppen över natten. Det var augusti månad nu, nätterna voro mörka, och om inte graven bleve stängd redan denna dag, så kunde en tjuv smyga sig ner i den och tillägna sig skatten.
Han greps av en så stor ängslan, att han funderade på att gå fram till ryttmästarn och varna honom, men han visste ju med sig, att folk höll honom för enfaldig, och han ville inte bli till ett åtlöje. »Visserligen har du alldeles rätt i den här saken», tänkte han, »men om du visar dig alltför beskäftig, blir du utskrattad. Ryttmästarn, som är
