Överstinnan hade varit i stor oro för att Karl-Artur inte skulle hinna fram i tid till middagen. Hon blev överlycklig, då hon hörde, att han var kommen, och skyndade sig ut till honom.
Men Karl-Artur tog emot henne med sträng uppsyn. Han såg inte, att hon sträckte ut armarna emot honom. Ja, han gjorde ingen min av att hälsa på henne.
»Vad är det mamma har ställt till?» sade han. »Varför är hela staden hitbjuden just i dag?»
Det var inte tal om ömma föräldrar den här gången. Han visade inte den minsta glädje att se henne.
»Men jag tyckte, att vi skulle ha det litet högtidligt», sade överstinnan. »Nu, när du har gått igenom denna förskräckliga skrivningen.»
»Mamma tog förstås aldrig med i beräkningen, att jag kunde bli kuggad», sade Karl-Artur. »Men så förhåller det sig i alla fall.»
Då stod överstinnan där handfallen.
Se, den tanken hade ju aldrig, aldrig kunnat stiga upp i hennes hjärna, att Karl-Artur skulle låta kugga sig.
»Ja, det har ju inte någon betydelse i och för sig», sade Karl-Artur. »Men nu skall hela staden få veta det: Mamma har väl bjudit hit alla dessa människor för att fira mina triumfer.»
Överstinnan stod där alltjämt lika handfallen.
Se, hon visste ju hur det var med Karlstadsborna.
