var i alla fall ängslig för honom. Han hade varit ohövlig mot sin egen mor utan att be om förlåtelse, och det kunde nog hända, att han skulle bli straffad.
Inte för att hon begärde straff över sonen. Hon bad till Gud, att han inte skulle lägga märke till den lilla förbrytelsen, utan att allt skulle få vara glömt. Hon sökte förklara för Vår Herre, att alltsammans var hennes fel. »Det var bara jag, som var dum och fåfäng och ville lysa med hans framgångar», sade hon. »Det är inte han, som förtjänar straff, utan jag.»
Men hon fortfor att i vartenda brev efterspana de där orden, som hon saknade. Och när hon inte såg till dem, blev hon alltmer orolig. Hon kände på sig, att det omöjligt kunde gå bra för Karl-Artur i skrivningen, om han inte hade fått hennes förlåtelse.
En vacker dag, när det led mot slutet av terminen, förklarade överstinnan, att hon ville fara till Uppsala och hälsa på sin goda vän Malla Silfverstolpe. De hade råkat samman förra sommaren på Kavlås hos Gyllenhaals och blivit så goda vänner, att den kära Malla hade bett henne komma till Uppsala under vintern och göra bekantskap med hennes litterära vänner.
Hela Karlstad förvånade sig, att överstinnan ville företaga sig en sådan resa mitt i tjällossningen. Man tyckte, att översten borde ha sagt nej, men översten sade ja som vanligt, och
