Hon kunde inte hålla sig stilla i rummet, som hade upplåtits åt henne på gästgivargården. Hon steg oupphörligen nedför trappan ut på gårdsplanen för att se efter om inte vagnshjulet hade kommit tillbaka från smedjan.
Vid ett av dessa tillfällen såg hon en kärra med en student i sätet bredvid skjutspojken svänga in på gården, och studenten, som sprang ur kärran, det var ju — nej, hon kunde inte tro sina ögon — det var ju Karl-Artur!
Han kom fram till henne, där hon stod. Han slöt henne inte i sina armar, men han grep hennes hand, tryckte den mot sitt bröst, och med sina sköna, drömtunga barnaögon såg han in i hennes.
»Mamma», sade han, »förlåt mig för att jag bar mig så illa åt i vintras, då mamma hade ställt till med kalas för att fira min latinska skrivning!»
Det var nästan för stor lycka för att vara sann.
Överstinnan ryckte lös sin hand, slog armarna om Karl-Artur och kysste honom gång på gång. Hon förstod ingenting, men hon visste, att hon hade fått tillbaka sin son, och hon kände, att detta var det lyckligaste ögonblicket i hennes liv.
Hon drog honom med sig in på gästgivargården, och nu kom förklaringen.
Nej, han hade inte ännu skrivit. Skrivningen skulle äga rum följande dag. Men det oaktat hade han nu varit på väg till Karlstad för att råka henne.
»Du är en galenpanna», sade hon. »Ämnade du resa fram och åter på ett dygn?»
