»Nej», sade han, »jag gav allting förlorat, men jag visste, att detta måste göras. Det tjänade ingenting till att försöka. Jag kunde inte lyckas, förrän jag hade fått din förlåtelse.»
»Men, min gosse, det hade bara behövts det minsta lilla ord i ett brev.»
»Det har legat dunkelt och oklart över mig hela terminen», sade han. »Jag har känt mig ängslig, jag har varit utan tillförsikt, men inte vetat varför. Först i natt gick en klarhet upp för mig. Jag hade sårat det hjärta, som klappar för mig med så mycken ömhet. Jag kände, att jag inte kunde arbeta med framgång, förrän jag hade gjort avbön hos min mor.»
Överstinnan satt vid bordet. Hon lade ena handen över ögonen, som stodo fulla av tårar, och sträckte den andra mot sonen.
»Detta är underbart, Karl-Artur», sade hon, »tala mer!»
»Nåväl», började han, »i samma förstuga som jag bor en annan värmlänning, som heter Pontus Friman. Han är en pietist, han umgås inte med andra studenter, och inte jag heller har haft någon beröring med honom. Men tidigt i morse gick jag in till honom på hans rum och sade honom hur det stod till med mig. ’Jag har den ömmaste mor, som någon kan äga’, sade jag. ’Men jag har sårat henne, och jag har inte bett henne om förlåtelse. Vad skall jag göra?’»
»Och han svarade?»
