ofta nog diktad av värdinnan själv, innan det tömdes. Inte heller visste de av, att Vår Herre inte kunde tåla romanläsning eller teaterbesök. Överstinnan tyckte om att anordna sällskapsspektakel och att själv uppträda. Det skulle ha varit en stor försakelse för henne att avstå från det nöjet. Hon var som skapad för scenen, och Karlstadsborna brukade säga, att om fru Torsslow spelade teater bara hälften så bra som överstinnan Ekenstedt, undrade de inte på att stockholmarna voro så betagna i henne.
Men Karl-Artur Ekenstedt hade legat kvar i Uppsala en hel månad efter att han lyckligen hade gått igenom den besvärliga latinska skrivningen, och under tiden hade han varit mycket tillsammans med Pontus Friman. Och Friman var en ivrig och sträng och vältalig anhängare av den pietistiska riktningen, och det var inte utan, att Karl-Artur hade tagit intryck av honom.
Det var alls inte fråga om någon avgörande väckelse eller omvändelse, men så mycket var det i alla fall, att Karl-Artur kände sig orolig över de världsliga nöjen och förströelser, som förekommo i hemmet.
Som man kan förstå, rådde det just då ett obeskrivligt innerligt och förtroligt förhållande mellan mor och son, och Karl-Artur talade helt frimodigt med överstinnan om det, som han fann anstötligt. Och modern gick honom till mötes på allt möjligt sätt. Eftersom han sörjde över att hon spelade
