kort, så skyllde hon vid nästa släktmiddag på huvudvärk och lät översten intaga hennes plats vid bostonbordet. Ty att domprosten och rådmannen inte skulle få sitt parti som vanligt, det var ju inte att tänka på.
Och eftersom Karl-Artur inte tyckte om, att hon dansade, så avstod hon från det också. När de vanliga ungdomarna tittade in på söndagskvällen, så förklarade hon för dem, att hon var femtio år och att hon kände sig gammal och inte mer ville vara med i dansen. Men när hon såg vilken besviken uppsyn de visade, blev hon rörd och gick och satte sig till flygeln samt spelade dansmusik åt dem ända till midnatt.
Karl-Artur gav henne böcker, som han ville att hon skulle läsa, och hon tog tacksamt emot dem och fann dem ganska vackra och uppbyggliga.
Men inte kunde överstinnan nöja sig med att inte läsa annat än de högtidliga pietistiska böckerna. Hon var en bildad dam och följde med världslitteraturen, och sålunda hände det sig, att Karl-Artur en dag kom på henne med att hon hade Byrons Don Juan liggande under andaktsboken, som hon satt och läste i. Han hade vänt sig bort utan att säga ett ord, och hon blev rörd just därför, att han inte hade kommit med några förebråelser. Nästa dag packade hon in alla sina böcker i en lår och ställde upp den på vinden.
Det kan inte nekas, att överstinnan försökte att vara så tillmötesgående, som i hennes förmåga stod.
