i sitt anletes svett på att binda kransar och spika upp flaggor just som en annan.
En enda sak höll han styvt på, och det var, att det inte skulle få bli dans på bröllopet. Och detta hade överstinnan lovat honom. Hon tyckte, att det var ett rent nöje att gå honom till mötes härvidlag, då han så tåligt fann sig i alla andra anordningar.
Översten och döttrarna hade allt försökt sig med en liten protest. De hade undrat vad man skulle ta sig till med alla de unga löjtnanterna och alla de unga Karlstadsflickorna, som voro inbjudna och som naturligtvis trodde, att de skulle få dansa hela natten. Men överstinnan svarade, att med Guds makt skulle det bli en vacker kväll och att löjtnanterna och de unga flickorna skulle få gå ute i trädgården och höra på regementsmusik och se på hur raketerna stego mot himlen och hur marschallerna speglade sig i älvvattnet. Hon trodde, att allt detta skulle bli så vackert, att ingen skulle önska sig något annat nöje. Säkert vore detta en värdigare och högtidligare invigning av det nya äktenskapet än att hoppa omkring på ett dansgolv.
Översten och döttrarna gåvo med sig som vanligt, och sämjan i hemmet förblev ostörd.
När bröllopsdagen kom, var allting färdigt och ordnat. Det var ingenting, som klickade. Man hade tur med vädret, och det gick bra både med kyrkvigseln och med de många talen och skålarna. Överstinnan hade skrivit en vacker bröllopsdikt, som blev avsjungen vid bordet, och Värmlands
