de förra tankarna. »Se, det är söndag i dag», tänkte han, »och kanske murarn inte vill sätta igen valvet på vilodagen. Men i så fall kunde ju ryttmästarn ge dödgrävarn en daler, för att han skulle vaka vid graven i natt. Bara det vore så väl, att han komme på den tanken!»
Rätt som det var, började han tala högt för sig själv. »Jag skulle ha gått fram till ryttmästarn i alla fall. Jag skulle inte ha brytt mig om, att folk hade skrattat åt mig.»
Han hade alldeles förgätit, att hustrun gick där vid sidan av honom, men han kom tillbaka till sig själv, när hon tvärstannade och stirrade på honom.
»Det är ingenting», sade han. »Det var bara det där samma, som jag gick och funderade på.»
Därmed fortsatte de sin vandring, och snart voro de inom sin egen dörr.
Här hoppades han att de oroliga tankarna skulle lämna honom, och det hade de väl även gjort, om han hade kunnat gripa till ett arbete, men nu var det ju söndag. När folket i Mellomstuga hade ätit sin middag, gick var och en åt sitt håll. Han blev sittande ensam i stugan, och strax kom det där undrandet över honom.
Han reste sig från bänken om en stund och gick ut och ryktade hästen i akt och mening att rida till Hedeby och tala med ryttmästarn. »I annat fall blir nog ringen stulen i denna natt», tänkte han.
Emellertid kom han inte att göra allvar av
