regementes musikkår stod i skänkrummet och stämde upp en marsch för varje ny rätt, som bjöds runt. Gästerna funno, att allt gick frikostigt och rundligt till, och voro i den mest uppsluppna och festliga sinnesstämning, så länge som middagen varade.
Men när de hade stigit upp från bordet och kaffet var drucket, så överföllos de alla av en besynnerlig och oemotståndlig längtan efter att få dansa.
Man skall veta, att middagen hade börjat klockan fyra, och så väl arrangerat, som allt hade varit med vaktmästare och uppasserskor, så hade den inte räckt längre än till sju. Det var ju märkvärdigt, att de tolv rätterna och de många talen och fanfarerna och bordvisorna inte hade tagit längre tid än tre timmar. Överstinnan hade hoppats, att gästerna skulle bli sittande vid bordet ända till klockan åtta, men det hoppet hade inte gått i fullbordan.
Alltså, klockan var inte mer än sju, och det kunde inte bli tal om att skiljas förrän fram emot midnatt. Gästerna blevo ängsliga, när de tänkte på de många tomma timmar, som lågo framför dem.
»Om vi bara finge dansa!» suckade de i sitt sinne, för överstinnan hade ju varit så försiktig, att hon i förväg hade underrättat om att det inte skulle bli någon dans på detta bröllopet. »Vad ska vi roa oss med? Det blir förskräckligt att sitta och kallprata timme efter timme utan att få röra på sig.»
