De unga flickorna sågo ner på sina tunna, ljusa klänningar och vita sidenskor. De ena som de andra voro avsedda för dans. Och när man var klädd på detta sätt, så föddes danslusten alldeles av sig själv. Man kunde inte tänka på något annat.
De unga löjtnanterna vid Värmlänningarna, de voro ju så eftersökta som balkavaljerer. Om vintrarna voro de bjudna på så många baler, att de nästan blevo utledsna, och det var svårt att få dem upp i dansen. Men nu under sommaren hade de inte varit med om några riktigt stora danstillställningar. De voro utvilade och färdiga att dansa ett helt dygn, om så skulle vara, och de sade, att det var sällan, som de hade sett så många vackra flickor samlade. Och vad var det här för en tillställning? Att bjuda ihop unga löjtnanter och unga skönheter och inte låta dem dansa med varandra!
Men det var inte nog med att de unga längtade. Också de gamla damerna och herrarna tyckte, att det var skada, att inte ungdomen fick röra på sig, så att man hade något att titta på. Här fanns ju den bästa musik, som stod att få i hela Värmland. Här fanns den allra yppersta danssal. Varför i all världen skulle man då inte få ta sig en sväng?
Den där Beate Ekenstedt, hon hade då med all sin älskvärdhet alltid varit litet egennyttig. Hon ansåg nog, att hon inte själv kunde vara med i dansen, sedan hon hade nått upp till de femtio,
