och fördenskull måste nu hennes unga gäster sitta och klä väggarna.
Överstinnan såg och hörde och kände och förstod, att alla människor voro missnöjda, och för en så god värdinna, som alltid var van att ha det glatt och roligt på sina tillställningar, var detta något outsägligt prövande och påkostande.
Hon visste, att nästa dag och många, många dagar därefter skulle folk tala om det Ekenstedtska bröllopet och dra fram det som ett exempel på den största tråkighet, som de någonsin hade varit med om.
Hon bjöd till med de gamla. Hon gjorde sig så älskvärd hon kunde. Hon berättade sina bästa historier, hon kom med sina kvickaste infall, men de slogo inte an. Man brydde sig knappast om att lyssna till henne. Det fanns ingen så gammal och tråkig fru med på bröllopet, att hon inte satt och tänkte för sig själv, att bleve hon en gång så lycklig, att hon finge gifta bort sin dotter, så nog skulle ungdomen få dansa och de gamla även.
Överstinnan bjöd till med de unga. Hon föreslog dem, att de skulle göra springlekar i trädgården. Men de bara stirrade på henne. Springlekar på ett bröllop! Om hon inte hade varit den hon var, skulle de ha skrattat henne rätt upp i ansiktet.
När fyrverkeriet skulle brännas av, så bjödo herrarna damerna armen och promenerade utefter älvstranden. Men de unga paren bara släpade sig
