pråmarna satt en musikälskande sjöman och spelade bondpolska på en gnällig, hemgjord fiol.
Men alla de stackars människorna, som gingo och plågades i Ekenstedtska trädgården, de lystrade till, ty detta var i alla fall dansmusik, och i all hast smögo de ut genom trädgårdsporten, och i nästa ögonblick såg man dem svänga om i bondpolska på den tjäriga bottnen av en Klarälvspråm.
Överstinnan lade snart märke till flykten och till dansen, och hon förstod ju, att det inte gick an att låta de finaste flickorna i Karlstad dansa på en smutsig lastpråm. Hon skickade genast bud till ungdomen, att den skulle komma in tillbaka. Men så överstinna hon var, så gjorde inte ens den yngste underlöjtnanten min av att lyda order.
Då gav överstinnan spelet förlorat. Nu hade hon gjort så mycket för att gå Karl-Artur till mötes, som väl kunde begäras. Nu fick hon lov att rädda det Ekenstedtska husets anseende. Hon lät befalla regementsmusiken upp i stora salongen, och hon lät den spela upp till angläs.
Strax därefter hörde hon, att de danslystna kommo stormande uppför trapporna, och nu blev det dans. Det blev en bal, vars make man sällan hade skådat. Alla dessa, som hade gått och väntat och längtat, sökte ta igen den förlorade tiden. De snurrade och svävade och sparkade och piruetterade. Det fanns ingen trött eller ohågad. Det fanns
