saken. Han var för blyg. Han gick i stället till en granngård för att tala om sin oro med husbonden där, men han råkade honom inte ensam, och återigen kände han sig för blyg att tala. Han kom tillbaka hem utan att ha sagt något.
Han gick till sängs, så snart som solen var nergången, och föresatte sig, att han skulle sova ända till morgonen. Men det blev ingen sömn av för honom. Oron kom tillbaka. Han bara vred och vände sig i sängen.
Hustrun fick naturligtvis inte sova, hon heller, och om en stund ville hon veta varför han var så orolig.
»Det är ingenting», svarade han på det vanliga sättet. »Det är bara en sak, som jag ligger och undrar över.»
»Ja, så har du sagt flera gånger förut i dag», sade hustrun, »men nu tycker jag, att du skall tala om för mig vad det är, som du undrar på. Du har nog inte farligare saker i huvudet, än att du kan tala om dem för mig.»
När Bård hörde hustrun säga detta, inbillade han sig, att han skulle få sova, om han lydde henne.
»Jag ligger bara och undrar om generalens grav har blivit igenmurad», sade han, »eller om den skall stå öppen hela natten.»
Hustrun skrattade. »Det har jag också tänkt på», sade hon, »och det tror jag att varenda människa, som var vid kyrkan i dag, också gjorde.
