redan hade gått och väntat i fem år, inte kunde låta sig nöja med detta. Hon var ändå glad åt att fästmannen hade blivit skickad till Korskyrka. Han bodde i prostgården, så att hon råkade honom var dag, och hon trodde nog, att hon skulle kunna lirka med honom, tills hon fick honom till lektor, liksom hon hade fått honom till doktor.
Men vi får ju inte höra något om Schagerström!
Ja se, varken Charlotte Löwensköld eller fästmannen hade det allra minsta att göra med Schagerström. Han var av ett helt annat slags folk. Han var son till en hög ämbetsman i Stockholm, var rik själv och hade blivit gift med en brukspatronsdotter från Värmland, som var arvinge till så många bruk och gruvfält, att hemgiften kunde beräknas uppgå till ett par miljoner. Till en början hade Schagerström varit bosatt i Stockholm och bara under sommarmånaderna vistats på något av Värmlandsbruken, men då hustrun efter ett par år dog i barnsäng, hade han flyttat ner till Stora Sjötorp i Korskyrka. Han sörjde och saknade och kunde inte stå ut med att bo någonstans, där hustrun hade levat. Schagerström var nästan aldrig ute på bjudningar, men för att få tiden att gå tog han sig för att övervaka förvaltningen av de många bruken, och Stora Sjötorp byggde han om och förskönade, så att det blev det ståtligaste stället i Korskyrka. Så ensam han var, höll han sig med många tjänare och levde som en grand-seigneur. Och Charlotte Löwensköld visste, att det var
