Nå, Schagerström, han var ju alltjämt försänkt i sin sorg och hade inte en tanke på giftermål. Men alltsom han kom ut i affärslivet, fick han vänner och bekanta, och de började snart nog uppmana honom att gifta om sig. Han undskyllde sig med att han var så mjältsjuk och tråkig, att ingen ville ha honom, och hörde inte på några försäkringar om motsatsen. Men en gång kom saken på tal vid en stor bolagsmiddag, där Schagerström hade ansett sig tvungen att närvara, och då han svarade på det vanliga sättet, berättade en av hans grannar från Korskyrka om den unga flickan, som hade sagt, att hon skulle låta fästmannen löpa, om bara Schagerström friade. Det var en mycket glad middag, man skrattade gott åt historien och behandlade den som ett lustigt skämt, alldeles som i prostgården.
För att säga sanningen, hade Schagerström många gånger funnit, att det var svårt att reda sig utan en hustru, men han älskade ännu den döda, och blotta tanken på att sätta någon i hennes ställe fyllde honom med vedervilja.
Hitintills hade han alltid tänkt sig ett äktenskap med en jämlike, men sedan han hade hört historien om Charlotte Löwensköld, slogo hans tankar in på en ny väg. Om han till exempel inginge ett förståndsäktenskap, om han gifte sig med en enkel person, som varken kunde eftersträva den förra hustruns plats i hans hjärta eller den höga sociala ställning, som hon hade intagit genom rikedom
