Schagerström märkte detta, upphörde han emellertid att tänka på saken. Han visade den ifrån sig som en frestelse. Han hade alltid föreställt sig, att hans hustru endast hade lämnat honom för en kort tid. Han ville vara henne trogen, intill dess att de återförenades.
Nästa natt såg Schagerström sin döda hustru i drömmen, och han vaknade, uppfylld av all sin gamla ömhet. De farhågor, som hade uppstigit hos honom på hemvägen från kyrkan, syntes honom överflödiga. Hans kärlek levde, det var ingen fara för att den enkla unga flicka, som han tänkte göra till sin hustru, skulle kunna utplåna den avlidnas bild ur hans själ. Han behövde i sitt hem en duglig och klok kamrat till sällskap och trevnad. En lejd husföreståndarinna, som passade för uppdraget, hade han inte kunnat finna och inte heller någon släkting. Han såg ingen annan utväg än att gifta sig.
Han for hemifrån samma dag i stor gala och tog vägen till prostgården. Han hade levat så instängd under de gångna åren, att han inte ens hade avlagt visit där, och det blev ingen liten uppståndelse, då den stora landån med det svarta spannet svängde in genom grinden. Han blev emellertid införd i stora salongen i övervåningen, och där satt han en stund och språkade med prosten och prostinnan.
Charlotte Löwensköld hade smugit sig undan på sitt rum, men om en stund kom prostinnan
