själv och bad henne, att hon skulle gå in i salongen och hålla sällskap. Brukspatron Schagerström hade ju kommit, och det blev långsamt för honom att bara prata med de två gamla.
Prostinnan var litet echaufferad och högtidlig på samma gång. Charlotte Löwensköld såg stort på henne, men hon gjorde inga frågor. Hon knöt av sig förklädet, doppade fingrarna i tvättfatet, slätade till håret och satte på sig en ren halskrage. Därpå följde hon efter prostinnan, men just som hon skulle gå ut ur rummet, vände hon om och knöt åter på sig det stora förklädet.
Knappt var hon inkommen i salongen och hade hälsat på Schagerström, förrän hon ombads att sitta ner, varpå prosten höll ett litet tal till henne. Han brukade många ord och utbredde sig över den glädje och trevnad, som hon hade fört med sig till prostgården. Hon hade varit som en öm dotter både för honom och hans hustru, och de ville bra ogärna mista henne. Men då nu en sådan man som brukspatron Gustav Schagerström kom och begärde henne till hustru, finge de inte tänka på sig själva, utan måste råda henne att säga ja till ett anbud, som var så mycket bättre än allt, vad hon kunde ha väntat sig.
Prosten påminde henne inte med ett ord om att hon redan var förlovad med pastorsadjunkten. Både han och prostinnan hade länge varit emot förbindelsen och hjärtligt önskat, att den skulle bli bruten. En fattig flicka som Charlotte
