Löwensköld kunde ju inte hålla fast vid en man, som absolut nekade att skaffa sig ett anständigt levebröd.
Charlotte Löwensköld hade hört på utan att göra en rörelse, och som prosten ville ge henne tid att forma ett passande svar, så tillfogade han en ståtlig harang om Schagerström, om hans präktiga egendomar, om hans duglighet, om hans allvarliga levnadssätt och om hans välvilja mot sina underhavande.
Prosten hade hört så mycket gott om honom, att han, fastän det var första gången brukspatron Schagerström visade sig i prostgården, redan betraktade honom som en vän och var glad att få lägga sin unga släktings öde i hans händer.
Schagerström satt hela tiden och gav akt på Charlotte Löwensköld för att se vilken verkan hans frieri skulle göra på henne. Han märkte, att hon rätade upp ryggen och kastade tillbaka huvudet. Därpå steg färgen på kinderna, och ögonen mörknade och blevo djupt mörkblå. Så drogs överläppen upp till ett litet spotskt leende.
Schagerström blev helt bestört. Charlotte Löwensköld, sådan han nu såg henne, var ju en skönhet, och därtill en skönhet, som varken föreföll ödmjuk eller anspråkslös.
Hans anbud hade synbarligen gjort ett starkt intryck, men om hon var nöjd eller missnöjd, det vågade han inte avgöra.
Han behövde inte länge sväva i okunnighet. Så snart prosten hade slutat, tog Charlotte Löwensköld till orda.
