Om hon än tycker, att andras önskningar äro som lätta vårvindar, medan hennes äro som tunga, mäktiga orkaner, som kunna flytta berg och välta jorden ur sin bana, så vet hon ju, att detta bara är inbillningar. I verkligheten förmå de ingenting varken nu eller i framtiden.
Hon får vara nöjd med att hon bor i kyrkbyn, alldeles invid vägen, att hon får se honom gå förbi hennes fönster nästan var dag, att hon får höra honom predika var söndag och att hon ibland blir bjuden till prostgården och får vara i samma rum som han, fastän hon är så blyg, att hon inte kan förmå sig att säga ett ord till honom.
Märkvärdigt nog, finns det ett litet samband mellan henne och honom. Han kanske inte en gång har reda på det, och hon har inte kommit sig för att tala om det, men det finns där i alla fall.
Hennes mor var ju den Malvina Spaak, som en gång var hushållerska på Hedeby hos baron Löwenskölds, hans morföräldrar. När modern var så där en trettiofem år gammal, hade hon gift sig med en fattig lantbrukare, och hon hade sedan trälat med vävar och sysslor i eget hem liksom förut i andras. Men hon hade alltid stått i förbindelse med Löwensköldarna, de hade kommit och hälsat på hos henne, och hon hade gjort långa besök på Hedeby för att hjälpa till med höst-bak och vår-stök, och detta hade gett litet glans åt tillvaron. För sin lilla dotter hade hon jämt och samt
4. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
