Men inte skall du väl låta en sådan sak ta sömnen ifrån dig.»
Bård blev glad, att hustrun tog saken så lätt. Han kände sig lugnare och trodde, att han nu skulle få sova.
Men knappt hade han lagt sig till rätta igen, förrän oron kom tillbaka. Från alla håll, från alla stugor såg han skuggor komma smygande, alla gingo uti samma avsikt, alla riktade sina steg mot kyrkogården med den öppna graven.
Han försökte att ligga stilla, för att hustrun skulle få sova, men huvudet värkte, och kroppen svettades. Han var tvungen att oupphörligen vrida och vända sig.
Hustrun förlorade tålamodet, och hon framkastade halvt på skämt:
»Käre man, jag tycker sannerligen, att det vore bättre, att du ginge ner till kyrkogården och såge efter hur det står till med graven, än att du skall ligga och kasta dig från sida till sida och inte få en blund i ögonen.»
Hon hade knappast talat ut, förrän mannen for ur sängen och började att dra kläderna på sig. Han tyckte, att hustrun hade alldeles rätt. Det var inte mer än en halvtimmes väg från Olsbyn till Bro kyrka. Om en timme kunde han vara tillbaka, och sedan skulle han få sova hela natten.
Men knappast var han utom dörren, förrän hustrun kom att tänka på att det var ohyggligt för
