Blodet steg honom åt huvudet. Han såg mer och mer ond ut.
Hon blev så förskräckt, att hon var nära att falla ner och be om förlåtelse. Inte hade hon trott, att det där, som hon hade berättat om Charlotte, skulle till den grad såra honom. Vad skulle hon säga, för att han skulle bli god igen? Vad kunde hon göra för att lugna honom?
Mittunder den värsta oron hörde hon hästtramp och vagnsbuller och vände sig mot fönstret av gammal vana. Det var Schagerström, som for förbi, men hon var så upptagen av Karl-Artur, att hon inte hann att undra över vart han ämnade sig. Karl-Artur hade inte ens märkt den förbifarande. Han fortfor att med förgrymmad uppsyn gå fram och tillbaka över golvet.
Nu närmade han sig henne med utsträckt hand för att säga farväl, och det var en sådan förskräcklig missräkning för henne, att han gick så snart. Hon hade velat bita av sig tungan, därför att den hade sagt de där par orden, som hade framkallat hans misshumör.
Men det var ingenting att göra. Hon fick lov att sträcka ut handen och fatta hans. Hon fick lov att tiga och låta honom gå.
Men då, i sin djupa eländighet och förtvivlan, böjde hon sig ner och kysste hans hand.
Han ryckte den hastigt till sig. Sedan blev han stående och såg på henne.
