Den unge prästen fortfor:
»Om mornarna vid femtiden, då jag drar upp min gardin, ser jag knappast något annat än dunster och moln. Det smattrar mot fönsterrutan, det skvalar ur takrännan, blommor och gräs böjer sig under slagregnet. Hela rymden är full av skyar, så tunga och regnfyllda, att de nästan släpar utefter marken. ’I dag är det slut med det vackra vädret’, säger jag då till mig själv, ’och det vore kanske också det bästa.’
»Men fastän jag är nästan viss om att regnet skall fortsätta hela dagen, stannar jag kvar vid fönstret en stund för att se hur det skall gå. Och då klockan är fem minuter över fem, upphör dropparna att slamra mot rutan. Takrännan skvalar än en stund, men snart tystnar också den. Mitt framför den plats på himlen, där solen borde befinna sig, öppnar sig en rämna i molnen, och ett stort ljusknippe slungas ner i de jordiska töcknen. Strax efteråt blir den gråa regnröken, som stiger upp från horisontens kullar, förvandlad till ljusblåa dimmor. Dropparna på grässtråen rinner långsamt mot jorden, och blommorna lyfter sina ängsligt sänkta kalkar. Vår lilla sjö, som jag kan se en skymt av från mitt fönster och som hittills har sett ganska surmulen ut, börjar glittra, som om stora stim av guldfiskar hade summit fram i vattenbrynet. Och hänförd av all denna skönhet, brukar jag då slå upp mitt fönster, jag andas in en luft, full av ångande vällukt också den, av en aldrig
