mannen att bege sig till kyrkogården mol ensam, och hon sprang hastigt upp och kastade på sig kläderna, hon också.
Hon hann upp mannen i backen nedanför Olsbyn. Bård skrattade till, då han hörde henne komma.
»Kommer du för att se efter, att jag inte stjäl generalens ring?» sade han.
»Kära hjärtandes!» sade hustrun. »Det vet jag väl, att du inte har något sådant i tankarna. Jag gick bara ut för att hjälpa dig, ifall du skulle möta gravson eller helhästen.»
De gingo på med rask fart. Natten var kommen, och allt var svart mörker utom en liten smal ljusrand på västerhimlen, men de kände vägen så väl. De samtalade och voro vid gott mod. De gingo ju bara ner till kyrkogården för att se om graven stod öppen, så att Bård skulle slippa att ligga och fundera över den saken.
»Jag tycker, att det är rent otroligt, att de där borta på Hedeby skulle vara så oförvägna, att de inte har murat igen om ringen», sade Bård.
»Ja, det får vi snart klarhet i», sade hustrun. »Jag undrar om det inte är kyrkogårdsmuren, som vi har här bredvid oss.»
Mannen stannade. Han förvånade sig över att hustrun lät så glad i rösten. Det kunde väl inte vara möjligt, att hon hade någon annan mening med den här vandringen, än han hade.
»Innan vi går in på kyrkogården», sade Bård,
