förr anad ljuvhet, och jag utropar: ’Ack, min Gud, du har gjort din värld alldeles för skön.’»
Den unge prästen hejdade sig, smålog och ryckte litet på axlarna. Han antog troligen, att Thea Sundler förvånade sig över hans sista yttrande, och han skyndade sig att förklara det.
»Ja», sade han, »jag menade vad jag sade. Jag har fruktat, att denna sköna sommar skulle förleda mig att älska det jordiska. Hur många gånger har jag inte önskat, att det vackra vädret skulle upphöra, att sommaren skulle bjuda på åska och blixt, torka och kvalm, långa dagsregn och frostkalla nätter, såsom det brukar vara andra år!»
Thea Sundler sög i sig orden. Vart ville han komma, vad ville han säga? Hon visste det inte, men hon önskade nästan krampaktigt, att han måtte fortsätta, så att hon ännu länge skulle få njuta av stämmans välljud, av de sköna orden, av det uttrycksfulla minspelet.
»Förstår ni mig?» utbrast han. »Men naturen har kanske ingen makt över er. Den talar inte till er med hemlighetsfulla och starka ord. Den frågar er aldrig varför ni inte tacksamt njuter av dess goda gåvor, varför ni inte griper efter lyckan, då den ligger inom räckhåll, varför ni inte skaffar er ett eget hem och gifter er med ert hjärtas älskade, såsom alla andra skapade varelser gör under denna välsignade sommar.»
Han lyfte på hatten och strök med handen över pannan.
