»Den sköna sommaren», fortsatte han, »har kommit som en bundsförvant till Charlotte. Ser ni, denna rikedom, denna blidhet, denna allmänna glättighet har berusat mig. Jag har gått omkring som en blind. Charlotte har sett min kärlek växa, liksom min längtan, min iver att äga henne.
»Ah, ni vet inte... Varje morgon vid sextiden går jag från den lilla flygeln, där jag har mina rum, upp till stora prostgårdsbyggnaden för att dricka mitt morgonkaffe. Då kommer Charlotte mig till mötes i den stora, ljusa matsalen, där luften strömmar in genom de öppna fönsterna. Hon är glad och kvittrande som en fågel, och vi dricker vårt kaffe, vi två ensamma. Varken prosten eller prostinnan är närvarande.
»Ni tror kanske, att Charlotte då tar tillfället i akt för att tala med mig om våra framtidsutsikter. Visst inte. Hon talar med mig om mina sjuka, mina fattiga, hon talar om de tankar i mina predikningar, som särskilt har slagit an på henne. Hon visar sig i allo sådan, som en prästfru bör vara. Blott någon enstaka gång, blott på skämt, i största förbigående talar hon om lektoratet. Dag för dag har hon också blivit mig kärare. När jag kommer ner igen till mitt arbetsbord, har jag svårt för att göra något. Jag drömmer om Charlotte. Jag har redan förut i dag skildrat för er hur jag vill föra mitt liv. Nu drömmer jag om att min kärlek skall lösgöra Charlotte ur det världsligas bojor och att hon skall följa mig till min lilla gråa stuga.»
