Var det inte en högst besynnerlig blick, som den rike mannen gav honom, då han svängde av bortåt landsvägen? Låg det inte i den blicken något hånfullt nyfiket och på samma gång något medlidsamt?
Det fanns intet tvivel. Han hade gissat rätt. Men det var ett alltför hårt slag. Hjärtat stannade. Det svartnade för ögonen. Han hade nätt och jämnt kraft att släpa sig fram till grindstolpen.
Charlotte hade svarat ja. Han skulle mista henne. Han skulle dö av förtvivlan.
Mitt i denna överväldigande sorg såg han Charlotte komma ut ur boningshuset och skynda bort till honom. Han såg den höga färgen på kinderna, glansen i ögonen, segerminen över munnen. Hon kom för att berätta honom, att hon skulle gifta sig med den rikaste mannen i Korskyrka.
Ah, vilken skamlöshet! Han stampade i marken och knöt nävarna. »Kom mig inte nära!» ropade han.
Hon stannade. Hycklade hon, eller var hennes förvåning verklig?
»Vad går det åt dig?» frågade hon helt obesvärat. Han samlade all sin kraft för att kunna framstöta: »Det vet du bättre än någon annan. Vad hade Schagerström här att göra?»
Då Charlotte begrep, att han hade gissat sig till Schagerströms ärende, kom hon tätt inpå honom. Hon höjde handen. Hon var nära att slå honom.
5. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.
