»Jaså, du tror, du också, att jag skulle bryta mitt ord för en smula gods och guld!»
Därpå gav hon honom en blick, full av förakt, vände honom ryggen och gick sin väg.
I alla fall hade hennes ord lugnat hans värsta farhågor. Hjärtat började klappa, krafterna kommo tillbaka. Han var i stånd att följa efter henne.
»Men han har i alla fall friat?» sade han.
Hon värdigades inte svara. Hon rätade upp nacken och ryggen och fortsatte att gå framåt. Men hon gick inte in i boningshuset, utan hon vek av på en smal väg, som bakom några stora busksnår ledde in i trädgården.
Karl-Artur förstod, att hon hade rätt att känna sig sårad. Om hon hade sagt nej till Schagerström, hade hon ju gjort något storartat. Han sökte göra en undskyllan.
»Du skulle ha sett vilken min han satte upp, då han for förbi mig. Han såg inte ut, som om han skulle ha fått korgen.»
Hon bara rätade än mer på sin sturska nacke och skyndade på stegen. Hon behövde inte tala. Hela hållningen sade tillräckligt tydligt: »Kom mig inte nära! Jag går åt det här hållet för att få vara ensam.»
Men han, som allt bättre och bättre uppfattade det trofasta, det uppoffrande i hennes handling, följde henne.
»Charlotte», sade han, »älskade Charlotte!»
