Hon lät inte rubba sig. Hon fortsatte obevekligt framåt trädgårdsgången.
Ack, denna prostgårdsträdgård, denna prostgårdsträdgård! Charlotte hade inte kunnat styra sina steg till någon plats, som var rikare på dyrbara, gemensamma minnen.
Trädgården var anlagd i gammal fransk stil med många korsande gångar, som alla voro kantade med täta, manshöga syrenhäckar. Här och där funnos små öppningar i häckarna, och genom dessa kom man in i små trånga bersåer med en enkel torvsoffa eller ut på släta gräsmattor, som omgåvo en ensam rosenbuske. Det var ingen vidsträckt trädgård, den var kanske inte en gång vacker, men vilken underbar tillflyktsort var den inte för dem, som ville råkas ensamma!
Då Karl-Artur skyndade fram här i Charlottes spår och hon inte ville så mycket som se åt honom, återuppvaknade minnet av alla de stunder, då hon hade gått här som hans ömma käresta, stunder, som kanske aldrig skulle återkomma.
»Charlotte!» utstötte han än en gång med en röst, som genombävades av lidelse.
Det måtte ha varit något i stämman, som kom henne att lystra. Hon vände sig inte, men stelheten i hållningen försvann. Där hon stod, böjde hon sig bakåt emot honom så långt, att han nästan kunde se hennes ansikte.
Han var genast framme hos henne, tog henne i sina armar och kysste henne.
