Sedan drog han henne med sig in i en berså med en torvbänk. Där lade han sig på knä framför henne och utgöt sig i beundran över hennes trohet, hennes kärlek, hennes hjältemod.
Hon syntes förvånad över hans eld, över hans hänförelse. Hon hörde på honom nästan med misstroende. Han förstod anledningen. Han brukade gentemot henne alltid intaga en avvisande hållning. Hon hade för honom representerat världen och dess lockelser, mot vilka han måste vara på sin vakt.
Men i denna ljuva stund, då han visste, att hon för hans skull hade motstått lockelsen av en stor rikedom, behövde han inte lägga band på sig. Hon ville berätta för honom om frieriet, men han hörde knappt på, han avbröt henne med sina kyssar.
Då hon hade talat ut, måste han på nytt kyssa henne otaliga gånger, och till sist sutto de alldeles stilla i en lång omfamning.
Var voro de stolta och stränga ord, som han hade ämnat säga henne? Borta ur medvetandet, utstrukna ur minnet. De behövdes inte mer. Han visste nu, att denna älskade flicka aldrig kunde bliva någon fara för honom. Hon var ingen mammonsträl, som han hade fruktat. Se, vilken rikedom som hon i dag hade försakat för att bli honom trogen!
Medan hon låg där i hans famn, lekte ett litet småleende på hennes läppar. Hon såg lycklig ut, lyckligare än någonsin förr. Vad tänkte hon på? Kanske sade hon i detta ögonblick till sig själv,
