Men han lyssnade inte till denna lilla lugnande stämma. Han trodde inte på den. Charlotte avslöjade med varje ord hon yttrade nya djup av dålighet. Hör bara vad hon svarade!
»Kära Karl-Artur, fäst dig inte så mycket vid det där, att jag sade, att du skulle nå högt i graderna! Det var bara ett skämt. Jag tror visst inte, att du kan bli varken domprost eller biskop.»
Han var redan förut sårad, upprörd. Nu, inför detta nya angrepp, måste den lugnande stämman tiga. Blodet brusade i hans öron. Hans händer darrade. Denna olyckliga berövade honom makten över sig själv. Hon gjorde honom vansinnig.
Han visste, att han hoppade upp och ner framför henne. Han visste, att han höjde rösten till skrik. Han visste, att han sträckte upp armarna i luften och att underkäken darrade. Men han försökte inte styra sig. Den avsky han kände för henne var obeskrivlig. Den kunde inte tolkas i ord. Den måste framträda i rörelser.
»All din uselhet är mig uppenbar», ropade han. »Jag ser dig sådan du är. Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att gifta mig med en sådan som du. Det skulle bli mitt fördärv.»
»Någon nytta har jag väl gjort dig», sade hon. Det är väl ändå mig du har att tacka för att du är licentiat och filosofie doktor.»
Alltifrån det, att hon hade sagt detta sista, var det inte han själv, som svarade henne. Inte så, att han inte visste vad han sade och samtyckte till
