Dalkullan.
Redan första gången Karl-Artur Ekenstedt hade sett Korskyrka prostgård, där den låg utmed landsvägen med de herrgårdsaktiga, höga lindarna, det gröna staketet, de ärevördiga portstolparna och den vita grinden, genom vars spjälor man kunde blicka in på gårdsplanen med dess rundel och grusgångar, med det långa, röda tvåvåningars boningshuset rätt fram och de två likastora flyglarna, adjunktens till höger och arrendatorns till vänster, hade han sagt till sig själv, att just sådan skulle en svensk prästgård se ut, på en gång hemtrevligt inbjudande, fridfull och respektingivande.
Och allt framgent, då han hade hunnit att lägga märke till de ständigt nyslagna gräsmattorna, till de välordnade rabatterna, där alla växtstånd voro av samma höjd och stodo på jämna avstånd, till de i prydligt mönster krattade gångarna, till det välputsade vildvinet omkring den lilla förstubron, liksom till långgardinerna, som i prydliga och jämna veck hängde för varje fönster, hade allt detta fyllt honom med samma känslor av välbehag och vördnad. Han hade tydligt känt, att envar, som bodde i denna gård, måste känna sig förbunden att iakttaga ett sansat och stillsamt uppförande.
