Aldrig någonsin hade han kunnat föreställa sig, att just han, Karl-Artur Ekenstedt, en dag skulle komma springande fram mot den vita grinden med armarna fäktande i luften, hatten på örat och små korta tjut på läpparna.
Han uppgav ett vilt skratt, i detsamma han stängde grinden efter sig. Han tyckte sig kunna märka hur boningshus och blomrabatter stirrade efter honom i förvåning.
»Har man någonsin sett på maken? Vad kan det där vara för en figur?» viskade det från blomma till blomma.
Ja visst, träden undrade, gräsmattorna undrade, hela gården undrade. Han kunde höra hur de förvånade sig.
Kunde det vara sonen till den charmanta överstinnan Ekenstedt, hon, som var det mest bildade fruntimmer i hela Värmland och som skrev vers, som voro roligare än fru Lenngrens, — kunde det vara han, som kom rusande från prostgårdsträdgården, liksom skulle han fly ur ett ondskans och syndens hemvist?
Kunde det vara den stillsamme och försynte och gossaktige pastorsadjunkten, som brukade hålla så vackra och blomsterfyllda predikningar, som kom jagande med röda flammor över pannan och dragen förstörda av upphetsning?
Kunde det vara en präst i Korskyrka prostgård, där så många försiktiga och värdiga Herrans
