stora och förskräckliga förtroende han hyste till honom, som han nu ville visa.
Han var inte rädd, där han stod vid prostgårdsgrinden och blickade bortåt landsvägen. Han var inte rädd, men han kände, att nu visade han det största mod, som en människa kan äga. Han visade det genom att lägga sitt öde helt och hållet i Guds händer.
Det sista han gjorde, innan han gick bort från grinden, det var att läsa ett fadervår. Och under bönen blev det stilla inom honom. Han fick nu också tillbaka sitt yttre lugn. Den hetsiga rodnaden försvann ur ansiktet, och underkäken ryckte inte mer.
Medan han nu började gå bortåt kyrkbyn, såsom han ju måste, om han ville möta människor, var han dock inte alldeles fri från anfäktelser.
Han hade inte hunnit längre än till slutet av prostgårdsstaketet, då han tvärstannade. Det var den arma, rädda människan, som bodde inom honom, som hejdade honom. Han hade kommit att tänka på att för en timme sedan, då han hade kommit vandrande från kyrkbyn, hade han på just samma ställe mött den döva tiggerskan Karin Johansdotter i sin trådslitna schal, sin lappade kjortel och med den stora tiggarpåsen på ryggen. Hon hade visserligen varit gift en gång i tiden, men nu var hon änka sedan många år och till äktenskap ledig.
