var glad över att detta var en farlig vandring. Hon var glad, att hon fick visa hur hon trodde och litade.
På höger sida om vägen reste sig en ganska brant sandås, vars sidor voro övervuxna av unga tallar, småbjörkar och häggbuskar. Inne bland de täta snåren gick någon och sjöng. Karl-Artur kunde inte se den sjungande, men rösten var honom välbekant. Den tillhörde den slarviga dottern till gästgivarn, hon, som sprang efter alla karlar. Hon var honom helt nära. I vilket ögonblick som helst kunde det falla henne in att vika av in på landsvägen.
Ovillkorligen började Karl-Artur gå sakta, så att hans steg inte skulle höras upp till den sjungande. Han såg sig till och med om efter någon möjlighet att undkomma.
På andra sidan vägen låg en äng, där en flock kor gingo på bete. Men korna voro inte ensamma, en kvinna höll på att mjölka dem, och även henne kände han igen. Det var prostgårdsarrendatorns lagårdspiga, som var lång som en karl och hade tre oäkta barn. Hela hans varelse drog sig samman av förfäran, men i det han framviskade en bön till Gud, gick han på.
Gästgivardottern trallade inne i småskogen, och den stora lagårdspigan slutade mjölkningen och gjorde sig i ordning att gå hem, men ingen av dem kom upp på vägen. Han mötte dem inte, fastän han såg och hörde dem.
