Sida:Löwensköldska ringen 1925.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
81
DALKULLAN

Den arma, syndiga, gamla människan inom honom kom nu med ett nytt påfund. Hon sade till honom, att Gud kanske visade honom dessa två lättfärdiga kvinnor inte så mycket för att pröva hans tro och hans mod som för att varna honom. Kanske ville han låta honom förstå, att han handlade dåraktigt och överdådigt.

Men Karl-Artur tystade ner den svaga, vacklande syndaren inom sig och fortsatte vandringen. Skulle han vika för så litet? Skulle han tro mer på sin egen rädsla än på Guds makt?

Äntligen kom en kvinna gående emot honom på vägen. Henne kunde han inte undvika.

Fastän hon ännu befann sig på något avstånd, såg han, att det var Torpar-Matts-Elin, som hade ett eldmärke över hela ansiktet. Ett ögonblick stod han stilla. Det var inte nog med att den stackars flickan hade ett ohyggligt yttre. Hon var kanske den fattigaste i socknen, utan både far och mor och med tio oförsörjda syskon.

Han hade besökt henne i hennes torftiga stuga, full av trasiga, smutsiga ungar, som den äldsta systern förgäves strävade att kläda och föda.

Han kände ångestsvett framträda på pannan, men sedan knäppte han sina händer och gick framåt. »Det är för hennes skull, för att hon skall få hjälp, som allt detta sker», mumlade han, medan de nu snabbt närmade sig varandra.

Det var ett sant martyrskap, som öppnade sig för honom, men han ville inte vika undan för något

6. — Lagerlöf, Charlotte Löwensköld.