i den vägen. För den fattiga flickan kände han ingen sådan motvilja, som gästgivardottern och lagårdspigan hade uppväckt inom honom. Om henne hade han inte hört annat än gott.
Emellertid, då det inte var mer än två steg mellan dem, vek hon av från vägen. Någon hade ropat på henne inifrån skogsdjupet, och hon försvann hastigt i busksnåren.
Men då Torpar-Matts-Elin sålunda var ur spelet, kände han hur en ofantlig tyngd lyftes från hans bröst. Han kände en helt ny tillförsikt och gick fram med höjt huvud, likaså stolt, som om det hade lyckats honom att bevisa styrkan av sin tro genom att gå på vattnet.
»Gud är med mig», sade han. »Kristus följer mig på min vandring och håller sin sköld över mig.»
Denna visshet upphöjde honom och fyllde honom med lycksalighet.
»Nu kommer snart den rätta», tänkte han. »Kristus har prövat mig. Han har sett, att jag menar allvar. Jag viker inte tillbaka. Min utvalda är i antågande.»
En minut senare hade han tillryggalagt det korta vägstycket, som skiljer prostgården från kyrkbyn, och ämnade just svänga in på bygatan, då dörren till en stuga öppnades och en ung flicka kom ut. Hon gick genom den lilla trädgårdstäppan, som fanns framför denna liksom framför alla andra
