hur han slukade henne med ögonen, kunde inte låta bli att småskratta.
»Du stirrar på mig, du, som om du skulle ha mött en björn.»
Karl-Artur skrattade, han också. Det var förunderligt hur lätt om hjärtat han på en gång kände sig.
»Nej», sade han, »det var nog ingen björn, som jag tyckte mig se.»
»Då var det fälle skogsråa. De säger, att manfolka blir så galna, då de får se’na, så att de inte kan komma ur fläck.»
Hon skrattade, visade de vackraste, mest blänkande tänder och ville gå förbi honom. Men han skyndade sig att hejda henne.
»Du får inte gå. Jag måste tala med dig. Sätt dig här vid vägkanten!»
Hon såg förvånad ut över denna uppmaning, men trodde, att han ville handla sig till några av hennes varor.
»Inte kan jag öppna påsen här på landsvägen.»
Strax därpå gick ett ljus upp för henne.
»Men är det inte du, som är prästen här i sockna? Jag tyckte då, att jag såg dig i går på predikstolen.»
Karl-Artur blev lycklig över att hon hade hört honom predika och visste vem han var.
»Jo visst, det var jag, som predikade, men jag är bara en hjälppräst, förstår du.»
»Men du bor väl i prostgården? Jag är just på
